Made in Habo

Ofta förökar sig företag i en bransch genom att några bryter sig ur ett befintligt företag och startar ett nytt, konkurrerande. Så var också fallet när tre jobbarkompisar lämnade sina jobb på en kamfabrik i Bankeryd, för att starta eget.

Naturligtvis föll det inte de gamla cheferna på läppen att tre anställda hade egna planer, så de behövde inte säga upp sina anställningar, det blev sparken direkt när planerna avslöjades. Från början tycks kammarna från Habotrakten ha gjorts enbart av metall. Aledals nyckelfabrik gjorde under en tid sådana, likaså Isakssons.

Men, metallkammar, eller ”stålkammar” som de hette i dagligt tal var en stor artikel och ett måste för varje välfriserad raggare. Kunde man sen kombinera kammen med nåt så praktiskt och lika nödvändigt som en öppnare för ölflaskor, så var försäljningssuccén given.

Ahlins var under den här tiden, sent 1940-tal, Sveriges största kamfabrik. Celluloidkammar blev en stor produkt under 1950-talet och Ahlins kammar såldes över hela världen. Otaliga är de som tjänade en extra slant på att som hemarbete slipa kammarna.

På 1960-talet adderades en ny verksamhet, anodisering (färgning av metall) vilket gjorde att man kunde svara på efterfrågan av färgade metallkammar. Kamtillverkningen fortgick till slutet av 1980-talet då den delen av verksamheten såldes och Ahlins blev de specialister på anodisering som de fortfarande är.

Läs mer om Ahlins och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Vid den nuvarande gränsen mellan Habo och Jönköpings kommuner rinner Domneån. Här hade Huskvarna vapenfabrik sedan länge ett sliperi för bajonetter.

Så när bröderna Gustavsson sökte en plats för verkstad var det naturligt att lägga den i anslutning till sliperiet, Deras far hade ju dessutom varit knuten till vapenfaktoriet. Slipningen blev en del av en mångfacetterad verksamhet med bland annat pistolen ”Aledalare”. Tidigt var man också ute och gjorde stålkammar, som fick sällskap av delar till köttkvarnar, velociped-detaljer och olika typer av byggnadsbeslag.

När seklet närmade sig sitt slut kom en annan produkt att ta över och så småningom bli den huvudsakliga. Nyckelämnen, med fyrkantiga ax som sen slipades till rätt form för respektive lås av låssmeden. Det här var under 1920-talet den enda fabriken i landet som gjorde specialnycklar till företag som Rosengrens kassaskåpsfabrik, L M Eriksson, Postverket med flera.

När fabriken brann 1976 flyttades verksamheten till nya lokaler och fortsatte fram till 1990. Då hade fabriken hunnit göra ungefär 90 000 000 nycklar.

Läs mer om Aledals nyckelfabrik och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Knappt 20 år var filfabriken verksam i Habo.

Det var från början ett företag stationerat i Jönköping, som i slutet på 1920-talet togs över och flyttades till Habo av Carl-Arvid Dagman, en av Habos entreprenörer.

Om ryktet talar sant hade fabriken under tiden i Jönköping varit med och ändrat världshistorien. Det påstods att huvudparten av den stora mängd filar som ska ha exporterats till Ryssland, istället för sitt ändamål användes som fyllning i skrotkartescher, en äldre version av vad vi i dag kallar splitterbomber. Men någon bekräftelse på ryktena har naturligtvis inte stått att få.

Under sin korta tillvaro hann emellertid filfabriken skaffa sig ett gediget rykte och hade ett flertal stora kunder runt om i landet. På den tiden ansågs det också lönsamt att återvinna, så Habo filfabrik tog emot filar för omhuggning, dvs att de ”vässades”.

1946 var filfabrikens saga i Habo all när verksamheten såldes till Edsbyns Industri AB.

Läs mer om Habo Filfabrik och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Redan i slutet på 1700-talet var Habotrakten känd för sin laggkärlstillverkning. Varje dräng kunde snickra, lagga och svarva. Så det var inte unikt när ett par svågrar köpte maskiner och startade en fabrikation av laggkärl.

Hemslöjdstraditionen blev industri, Hökesån blev kraftkälla.
1897 hade fabriken blivit två och August Carlsson var ensamägare till den ena. Han flyttade sin tillverkning för att ha närmre till järnvägen och också till ett större vattenflöde för mera kraft.

Året efter var tillverkningen igång och Habo Laggkärlsfabrik föddes. August var skicklig snickare, nu behövdes nån som kunde få fart på affärerna. han behövde inte leta långt borta, brodern Fritz var en duktig affärsman.
Men oturen var framme och 1899 brann hela fabriken ner. Tack vare en bra försäkring kunde fabriken åter byggas upp och efter rekordtiden en månad var verksamheten igång igen. Under det tidiga 1900-talet utökades verksamheten i stort sett varje år, med nya större ångmaskiner, rationellare virkestorkar, intern ”järnväg” för att flytta delar mellan de olika stationerna och så vidare.

Kundkretsen var inte enbart lantbruk och privatpersoner. Laggkärl var den dominerande metoden att förvara flytande varor. Dessutom som ämbar (hinkar) baljor och krukor av olika storlek. Huvudsakligen användes barrträ men även ek förekom, mest till blomkrukor.

I slutet av 1930-talet hade Habo Laggkärlsfabrik cirka 80 anställda och var Sveriges största tillverkare. Materialförbrukningen var ungefär 3 000 kubikmeter virke om året. 1943 var olyckan framme igen och i april drabbades företaget av den största branden dittills i Habo. Snabbt var man provisoriskt igång igen och efter bara 4 månader var verksamheten åter i full skala.

I slutet av 1940-talet kom en ny produktgrupp in i bilden. Laggkärl ersattes till en del av plywood. Först i tunnor men senare också stolsitsar och drickabackar. När Laggkärlsfabriken upphörde 1962 fortsatte plywoodproduktionen i företaget Ply Pack som senare blev NEFAB och slutligen flyttades all tillverkning till Estland 2009.

Läs mer om Habo Laggkärlsfabrik och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Påsken 1882 reste Frans August Johansson från Habo till Norrköping för att köpa spinnmaskiner. Det blev starten till ett av Habos största och mest kända företag. Under 35 år, fram till 1917 sysslade man enbart med det som namnet angav: att köpa in ull, karda och spinna den till yllegarn. Både för egen försäljning, men också som legoarbete.

Originellt nog både åt och bodde de cirka 25 anställda hos Frans August och hans hustru Tekla. En bagare-familj som hyrde i en av flygelbyggnaderna på deras bostad, Gunnarsbo, betalade hyran i form av bröd till alla i det Johanssonska hushållet.

Men 1917 föddes idén att vidareförädla garnet själva. Det blev därefter den dominerande verksamheten. Ganska snart hade Frans Augusts söner Anders och Bror Werthén, som nu övertagit verksamheten, över 300 ombud som sålde ”Habo-filten”. I I början av 30-talet hade ”Spinnet” som det kom att kallas i folkmun, 65 anställda.

Krigsåren på 40-talet fick fabriken stora ordrar på filtar till försvaret och arbetsstyrkan växte till 85, mestadels kvinnor. 200 000 filtar tillverkades under de här åren. Arbetsstyrkan hade också vuxit till ungefär 100. Efter kriget levererades ”civila” filtar över hela landet, men också på export till bland annat Tyskland och Frankrike. Sjukhusfiltarna kunde säljas så långt bort som Etiopien. Under ett år, 1960, kom man upp i 90 00 filtar och 30 000 plädar. Dessutom garn till olika kunder.

När de nya syntetmaterialen introducerades på 1950-talet minskade efterfrågan på ullfiltar och dessutom kom nu på allvar konkurrens från olika lågprisländer. En planerad utbyggnad skrinlades därför.

När huvudkonkurrenten Tidstrands ville köpa ”Habo-filten” så var svaret positivt och filttillverkningen i Habo upphörde. Fram till 1970 fortsatte man dock att spinna garn, nu under namnet Habo Garn AB. Färgeridelen ombildades till ett separat företag 1967: Habo Färgeri AB och gjorde legoarbeten åt de många textilföretagen i sjuhäradsbygden.

1970- och 80-talen var en turbulent tid i den svenska Teko-branschen. Många företag lades ner eller flyttade utomlands. Det innebar att det blev en överkapacitet på färgerier och läget för företaget blev kärvare. Den slutliga dödsstöten blev ett nedlagt projekt hos SAAB, vilket tillsammans med finanskrisen 1992 medförde att Habo Färgeri tvingades i konkurs. Men färgeriverksamheten fortsatte i liten skala fram till 2007, då Habo Plaggfärgeri, som ett av de sista lego-färgerierna upphörde.

Läs mer om Habo Ullspinneri och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

När Carl Arvid Dagman 1931 köpte kartongfabriken Standard i Jönköping och flyttade den till Habo blev det inledningen till dryga 50 år av förpackningstillverkning.

Eftersom fabriken, som nu döpts till ”STAR” var först i landet med att automatiserat tillverka cylindriska burkar fick man en stor och fast kundkrets. Många är de förpackningar som fortfarande finns kvar, åtminstone i folkminnet, alltifrån Tomteskur till O´boy-burkarna.

I början på 1950-talet fick fabriken också kapacitet att tillverka så kallade klädda kartonger. Det är kartonger och askar där dekoren inte trycks direkt på pappen utan ett förtryckt tunnare papper limmas på kartongen. Det gjorde det möjligt att göra ”lyxigare” förpackningar: chokladkartonger, presentaskar med mera.

En form av samarbete med Åkerlund & Rausing som var det dominerande förpackningsföretaget inleddes under 1940-talet. Beredskapstidens krav på bättre kontroll av varumängder som såldes gjorde att fler varor såldes i förpackningar. Burklock av papp var en ny innovation som kartongfabriken kunde ta patent på 1954. Det var även på Star som en specialmaskin för detta konstruerades.

I slutet av 1970-talet hade plasten på allvar konkurrerat ut andra material, så även pappen. Under de senare åren var tillverkningen blygsam, huvudsakligen kartonger till gevärspatroner, innan verksamheten upphörde i slutet av 1980-talet.

Läs mer om Kartongfabriken Star och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Precis som så många av de företag som grundades under det sena 1800-talet var Kvills Snickerifabrik beroende av en lokalisering som kunde erbjuda energi, alltså vid ett vattendrag. Fabriken var cirka 10 år gammal när de tre ägarbröderna köpte ett jordbruk som också hade Kvillbäcken som kunde ge kraft åt fabriken.

Traditionellt nog var produktionen från början möbler, fönster, dörrar och antagligen andra typer av beställningssnickeri. En orsak till flytten kan ha varit krösareparen som man patenterat och som började tillverkas 1905. När sen Kungliga Lantbruksakademien uttryckt sitt gillande av reparen kom försäljningen igång på allvar.

På sina reklamblad skriver Wennborgs om hur många miljoner som ”slumrar på moar, fjäll och skär” i form av oplockade lingon och blåbär. Och med den patenterade plockaren kan man plocka lika mycket på en dag som på fyra till sex dagar manuellt och mer än dubbelt så snabbt som med andra maskiner. Det senare förmodligen eftersom Wennborgs-plockaren var extremt bred.

Lovorden över plockaren kom från olika instanser, och lantbruksakademien Experimentfält uppger att Wennborgs var den plockare som var skonsammast mot bären, nästan som handplockat. Dessutom skadar den inte riset.

Under en 50-årsperiod producerades ungefär 100 000 plockare och det är nog inte många, i varje fall av de äldre, som inte haft en ”Wennborgare” till bärplockning.

När det inte var säsong för plockare var det alltid säsong för remskivor till alla de industrier där en enda kraftkälla försörjde fabriken och kraften distribuerades av axlar i taket med långa remmar ner till varje maskin. Sådana remskivor kunde vara upp till en meter i diameter och levererades i två halvor som sen kunde monteras på den befintliga axeln. Bland andra produkter som nämnts finns trästolpar, lieskaft, delar till kvarnhjul och kuriöst nog likkistor.

Läs mer om Kvills Snickerifabrik och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Det är förmodligen få bostäder i Sverige där det inte finns minst en produkt från Isakssons.
Dörrhandtag, klädhyllor, diverse krokar och beslag. Listan kan göras lång.

Men som all annan framgångsrik industri var början blygsam. I ett uthus på sin fars gård startade C.G. Isaksson en tillverkning av seldon och sockertänger.
Ganska snart utökades emellertid sortimentet med bl a eldgafflar, halkbroddar och röjsaxar.

De stora Isaksson-produkterna, dörrhandtag och olika byggbeslag, började tillverkas i slutet av 1920-talet och 1937 hade verksamheten vuxit så att man flyttade in till Habo samhälle. En viktig faktor för flytten var att företaget kom närmre järnvägsstationen då försäljning skedde över hela landet.
Under 1970-talet kunde det skeppas 650 000 dörrhandtag, 350 000 beslag till altandörrar, s k spanjoletter, och 45 000 tamburhyllor från Isakssons.
Som mest, under 1980-talet hade företaget ca 170 anställda. På 1990-talet startades dotterföretag i grannländerna och så småningom 2006 köptes hela verksamheten av Lomond Industries. Två år senare bytte Isakssons namn till Habo Gruppen och 2023 flyttade verksamheten till Hedenstorp i Jönköping.

Läs mer om Isakssons och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.
Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Rosells metall är en historia om hur klurighet och uppfinningsrikedom kan ge oanade resultat. Från början var kopparslageriet, som det väl egentligen var, en bisyssla till Axel Rosells jordbruk. Men snart hade metallverksamheten tagit överhanden och armaturer och ytterbelysningar levererades över hela landet. Att göra belysningar i hamrad koppar var en teknik som man var tämligen ensam om och för varje år utökades antalet modeller. Större armaturer beställdes till bland annat Växjö Domkyrka.

Men det var i och med generationsskiftet i slutet av 1950-talet som den verkliga boomen kom. Ett litet ”anspråkslöst” sockerskrin av koppar skulle komma att tillverkas i otroliga 3 000 000 exemplar. Dessutom gjordes en ”brännvinslykta”, en flaska med kopparhölje och speldosa under botten och ett flertal andra prydnads- och nyttoartiklar. Verksamheten har formellt inte upphört utan betraktas av ägarna som vilande.

Läs mer om Rosells metall och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.

Som så ofta i företags historia börjar framgångarna med att nya ägare tar över och förnyar verksamheten. Webes är inget undantag. När två bröder Wärnbring 1952 tog över konkursboet efter det företag där de var anställda blev deras första uppgift att rensa i sortimentet.

Sockerkonfektyrer blev den nya och till en början enda produkten, ett lönsamt val. Men det var när man senare började tillverka gelékonfektyr som de verkliga försäljningssuccéerna kom. Tekniken var enkel och gelén kunde gjutas i nästan vilka former som helst. Den första stora framgången var geléhallon. Man var visserligen inte ensam om att göra sådana, men Webes ansågs var av god kvalitet och under en period var det företagets enda produkt.

Men när ICA skaffade en egenägd tillverkare försvann hälften av omsättningen. Nu var goda råd dyra: en räddning fanns i tillverkning av smågodis i olika former. Webes var alltid alerta när det gällde att hitta nya produkter. Under en period tillverkades salta bildäck, som följdes upp med Webes andra megahit i bilbranschen: Ferraribilarna.

Samtidigt kom det som i dag kallas lösviktsgodis att bli mera populärt och när sedan Webes och Karamellpojkarna gick samman blev de en stor aktör på marknaden för lösgodis. Dessutom hade försäljningen av Tax-free-godis fått en stor andel av omsättningen.

När Webes år 2002 blev kontaktade för uppköp av Toms var det ombytta roller. Istället för att växa genom att köpa upp, växte nu verksamheten genom att bli uppköpt och 2013 flyttades all tillverkning till Danmark.
En inte så lång, men intensiv epok i Habo var över.

Läs mer om Webes konfektyr och andra företag i boken "Industrihistoria i Habo" som du kan låna eller köpa på Habo bibliotek.

Boken är skriven av Lars Elwing, Mats Werthén och Magnus Widell som också har delat med sig av bilderna du hittar på sidorna om Made in Habo - saker du inte visste kom härifrån.