Milstenar

Sverige var ingalunda först med milstenar. De förekom i Romarriket och i Europa kom Danmark att införa milstenar under 1500-talet.

Det var genom Gästgivarordningen från 1649 som milstolpar och milstenar började sättas upp utefter landsvägarna. Bönderna hade länge klagat på skjutsplikten, där det ålåg allmogen att skjutsa resande och ämbetsmän. Kring 1600-talets mitt hade detta nått nivåer nära bristningsgränsen för vad allmogen mäktade med.

Under stormaktstidens växte centralförvaltningen vilket ledde till ökat resande. Nu införde istället Kronan traktamente och resepenningar till sina ämbetsmän, vilket skapade ett behov av kunskap om avstånd i landet. Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Vägarnas mätning utgick från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Vanligen sattes en större stolpe upp vid varje hel mil, och mindre stolpar som markerade en halv eller en fjärdedels mil. På sina håll sattes två trästolpar upp på helmilplats.

Milstolparna var till en början oftast av trä, ett relativt billigt och lättbearbetat material. Stolpar i sten förekom redan på 1600-talet, men kostnaderna gjorde att de blev ganska få. Först omkring 1750 börjar stenar bli vanligare. I samband med gjutteknikens utveckling under 1800-talet kom milstolpar i järn att bli ett alternativ som var billigare än stenarna, och under 1800-talets andra hälft dominerar de helt bland milstolparna.

Landshövdingarna i de olika länen fick i uppdrag att sätta upp milstenar utefter landsvägarna. Stenen försågs med den regerande kungens monogram och kunglig krona samt inristat 1 mil, ½ eller ¼ mil. Även landshövdingens namn kunde finnas med på stenen eller årtalet då stenen restes.

På 1870-talet gick Sverige över till metersystemet och 1895 trädde en ny väglag i kraft. Efter detta sättes inga nya milstenar upp. I och med bilismen kom behovet att kunna beräkna avstånd och tid och de nya skyltar som så småningom sattes upp visade avstånd i kilometer till valda destinationer. Och så har det fortsatt.

Åker du längs en väg där det finns milstenar vet du att vägen har funnits länge i landskapet. Kanske är det en väg där människor färdats i hundratals år. Ofta är dessa vägar lite slingriga och inte så breda, utan anpassade till åkrar och ängar, naturliga hinder och belägna i väl dränerade lägen. Innan bilismen fanns inget behov av raka vägar.

Milstenen vid vägen mellan Skämningsfors och Brandstorp är en ¼-milsten, huggen i sandsten och med inskrift under Karl XII:s krönta namnchiffer: "1/4 MIIL". Stenen står i ett kallmurat postament. Karl XII var kung mellan 1697 och 1718. Stenen har således rests under hans regeringstid. I Fornsök har stenen nummer L1972:5108.

Skaraborgs län var tidigt ute med att förse länet med milstenar. De tidigaste restes 1652. Milstenar räkas som Fornlämning och skyddas av Kulturmiljölagen.

Vägbeskrivning

Tag av från väg 195 mot vänster vid skylten Skämningsfors 1 kilometer. Åk cirka 500 meter förbi bebyggelsen och åkern på väster sida. Parkera i den lilla parkeringsfickan vid "trafik förbjudet"-skylten i kröken just där den korta allén börjar. Här står milstenen på höger sida om vägen.

Centrumkoordinater (SWEREF 99 TM)

N 6440819, E 453120.